Från glas till baksida: kommer full cirkel
När jag var 60 år ung , som de flesta i min ålder, lärde jag mig att flugfiska på glasfiberspön. På den tiden var glasstavar den relativa nykomlingen, efter att ha stött bambu från bergstoppen ungefär en generation tidigare. Men som de flesta flugfiskare från min generation gick jag vidare till grafitflugspön när de kraschade festen. Men efter ungefär 30 år av att driva kol har jag kommit i full cirkel.
Jag blev trött på samma gamla samma gamla.
Hur och varför jag hamnade tillbaka på glas är lika intressant som att jag gjorde det, åtminstone för mig. Det hela drevs mycket av ett återuppväckt intresse för småbäcksfiske, som i hög grad var knutet till en nyvunnen uppskattning för vilda inhemska fiskar, och en insikt om att det fanns mer i sporten än vad jag fick ut av den.
Efter år av att jaga stora fiskar – arter och ursprung var förbannade, dra i åror och ankarrep, lösa alltför komplexa riggar, kasta mer än att fiska, tävla med en motståndare som inte brydde sig om att tävla och undvika folkmassor, blev jag trött på samma gamla samma gamla.
Jag kom också till insikten att även om jag alltid hade tänkt på mig själv som en naturvårdsinriktad flugfiskare, var jag faktiskt en naturvårdare som flugfiskade. Jag bestämde mig för att rädda fiskar, vilda och inhemska som de är, det som verkligen betyder något, var viktigare än att rädda fisket, och att rädda den senare inte skulle rädda den förra utan att rädda den förra kanske räddar den senare.
Denna uppenbarelse i slutet av livet drev mig tillbaka till bäckröding, min barndoms fisk och primära hemvist i mitt hemland i New England. Och bäckröding knuffade mig tillbaka till deras namn, bäckar. Brooks i sin tur knuffade mig mot glas eftersom det är det perfekta verktyget för jobbet. För mig finns det en tydlig synergi mellan de tre...
Mina glasrötter
Det första flugspöet i glas jag ägde var en Eagle Claw Trailmaster spin/fluga "cabriolet". Liksom de flesta produkter som är utformade för att utföra flera funktioner, fungerade det inte bra. Nästa var en klassisk men fruktansvärt klumpig Shakespeare Wonderod. Sedan köpte jag en Daiwa VIP Gold, en snygg men marginell pinne. Jag ägde flera Shakespear Ugly Stik's också, och förutom att de var praktiskt taget oförstörbara, hette de, ja, det passande namnet: Ugly. Jag köpte också en otroligt tung och otroligt dåligt färdig Kodiak, och några andra sedan länge och bäst bortglömda hundar och katter.
Det första anständiga flugspöet av glas jag ägde var ett vintage brunt glas Fenwick. Lite kort, lite styv och med ett triangulärt plaströr som inte höll formen och inte kunde hålla locket fungerade det, och ganska bra. Därefter klev jag upp till en Orvis Golden Eagle, det sista flugspöet i glas jag köpte för bara några år sedan. Men det var där det slutade när jag sveps upp av grafitvågen.
Efter ett uppehåll på tjugo år kom jag på mig själv att titta på glasstavar igen av de skäl som nämnts ovan. Som ägare till en butik på den tiden tittade jag på vad som fanns tillgängligt hos konventionella flugspötillverkare. Medan ett företag erbjöd ett vällindat spö med moderna avsmalningar och en smal profil, fanns det bara inte så mycket där ute.
Efter att ha köpt en klassens bästa mainstream S-glasspö, började jag titta bortom min säljarkrets. Det jag hittade var den här kultliknande nischmarknaden som var dedikerad till att driva på kuvertet och utveckla banbrytande flugspön av glasfiber . Vissa företag gjorde ämnen, några slog in andras ämnen och några gjorde ämnen och rullade sina egna färdiga stavar.
Snart tog jag mig an en kolumn av glasfiberstav i en regional nättidning, och helt av misstag. Tydligen hade någon gått med på att göra det och misslyckats med att leverera, lämnade förlaget kvar i väskan och han lämnade den till mig. Detta höjde anti och planterade mig stadigt i glasstavslägret, och resten är historia.
Oundvikligen landade min resa mig hos Epic , tillverkare av klassens bästa glasstavar. Faktum är att när du väl har fördjupat dig i världen av moderna glasfiberstavar, leder alla vägar så småningom till Epic. Deras ämnen är rena, avsmalningarna moderna, korken felfri, hårdvaran i toppklass och utförandet oklanderligt. Och även om de är helt klart högteknologiska produkter, har de fortfarande den där traditionella glaskänslan som jag har vuxit att älska.
Min affär med Epic började med ett S2-Glass 370 FastGlass Studio Built-spö , ett fantastiskt all-around litet strömspö. Nästa upp var en 476 Packlight FastGlass , ett 5-delat spö för användning i backcountry. Även om jag inte är säker på vart jag ska åka härnäst, är jag säker på att jag kommer...
BOB MALLARD har flugfiskat i fyrtio år. Han är en tidigare flugaffärsägare och en registrerad Maine Fishing Guide. Bob är en bloggare, författare, författare, flugdesigner och infödd fiskförespråkare. Han är utgivare, Northeast Regional Editor och en regelbunden bidragsgivare till Fly Fish America magazine; en krönikör med onlinetidningen Southern Trout och en personal flugdesigner på Catch Fly Fishing. Bob är en av grundarna och nationell vice ordförande för Native Fish Coalition. Hans författarskap, fotografier och flugor har presenterats på lokal, regional och nationell nivå, inklusive Outdoor Life, Fly Fisherman, Fly Fish America, Fly Rod & Reel, American Angler, Fly Fishing & Tiing Journal, Fly Tyer, Angling Trade, Eastern Flugfiske, sydlig öring, flugfiske New England, MidCurrent, OrvisNews, The Fiberglass Manifesto, Tenkara Angler, RL Winston-katalogen och böckerna Guide Flies, Caddisflies och America's Favorite Flies. Bob har skrivit två böcker och bidragit till flera andra. Leta efter hans böcker, 50 Best Places Fly Fishing the Northeast och 25 Best Towns Fly Fishing for Trout (Stonefly Press.) Bobs nästa bok, Squaretail: The Definitive Guide to Brook Trout, kommer ut sommaren 2019 (Stackpole Books.) Han kan nås på www.bobmallard.com , info@bobmallard.com eller 207-399-6270.
