Reflektioner om flugfiske efter monsteröringen från ett nyzeeländskt musår ~ J ack Kós
Att blicken när större är bara, ja, större. Foto - Chiel Robben
Jag tror aldrig att jag har träffat någon som kan sova så mycket som Chiel. När han låg mitt bland det bästa öringfisket på jorden, vaknade han vanligtvis någonstans runt min tredje kopp kaffe.
Vid några tillfällen hade jag till och med tillräckligt med tid för att göra upp en eld, låta den bli till kol och laga en kaka eller scones över dessa kol innan han stack ut huvudet ur tältet. Som tur var kunde han fiska lika bra som han sov.
Jag blev van vid att se hans olivgröna Epic 686 hoprullad i positioner som förvrängare skulle vara stolta över. Faktum är att fördelarna med kol v glas skulle vara ett återkommande tema för de långa promenader vi delade i slutet av en dags fiske. Och det här var fiskar som fick dig att ställa frågor om din utrustning.
Den klassiska sneaky high-stickan för ett upplagt monster. Foto - Jack Kos
Drivna av ett säsongsbetonat tillflöde av protein var de kroppsbyggarna i öringvärlden. Nej, de skulle inte vinna en sprint men de rena ihärdiga striderna och oförmågan att vända en öring med 20 tums omkrets i kraftig ström gjorde att din utrustning testades: starka krokar, kraftig tippet och ett flugspö med lite ryggrad .
Under loppet av tre veckor förlorade vi vår del av dessa matcher och vann ett par som vi inte borde ha, en av dem kommer jag knappast att glömma. Det var vår första natt på ett nytt läger, efter att precis ha fyllt på efter en lång 4-dagars vandring, och vi bestämde oss för att gå ut för en snabb petning i ett par timmar innan mörkret. Två fantastiska tidiga fiskar hade oss i starkt humör och vår dag var redan gjord. Med det tänkesättet var jag ganska avslappnad när jag närmade mig den här fisken – åtminstone så avslappnad som du kan vara när jag satt på toppen av en trädrot som kastade till en fisk som såg ut väsentligt norr om tvåsiffrigt, med ett fallen träd precis under mig och en massiv exponerad sten mittström strax under det.
På det tredje kastet tog fisken, och jag minns att jag skämtade med Chiel att "det här har inget lyckligt slut." Fisken styrde naturligtvis rakt mot trädet, men fortsatte till min förvåning förbi det. Jag hade inget annat val än att hoppa in i floden och dra mig över trädet, med Chiel som drog från andra sidan. När jag väl kommit ikapp ändrade fisken sig och bestämde sig för att den trots allt gillade utseendet på trädet och rörde sig uppströms i den där jämna ostoppbara takten.
Och det är utanför gymmet för din kompis. Foto - Chiel Robben
Inför att klättra tillbaka över trädet eller komma till den mycket säkrare andra sidan valde jag det senare och började vada ut mellan träd och sten. Vid det här laget var alla tankar på att hålla sig torra för länge sedan borta eftersom vattnet träffade mitt bröst och botten började falla bort under mig. Med stöd mot strömmen lyckades jag bara hålla mina fötter när jag korsade. I det här skedet var fisken olycksbådande nära trädet och jag hade så mycket tryck på den som jag vågade, när jag såg ett litet plask bredvid fisken och kände hur den vände sig bort från trädet. Jag tittade upp för att se Chiel med en sten i handen, vilket den här gången orsakade ett mycket större plask och såg fisken överge trädet helt.
Från och med då var kampen en formalitet, den långsamma glidningen av en stor brun i grunden och ett nät som skulle mötas av två häpna sportfiskare. Det var en fisk full av karaktär; en stor, ärrad upp jack komplett med utskjutande kype. Jag berättar ofta för icke-sportfiskare om teamwork-aspekterna av flugfiske, och detta var ett bevis på det. Utan Chiels hjälp kunde den fisken helt enkelt inte fångas.
Jack tycker helt klart om flugfiske. Ändå, med en fisk som denna som inte skulle bli förtjust. Foto - Chiel Robben
Den här typen av resa, tre veckors strövande runt och jagat fisk, är vad jag lever för. Och ändå, trots det häpnadsväckande fiske vi upplevde, var det ofta de mindre påtagliga elementen som bildade de starkaste minnena; trötta ben som hela tiden tackade ja till en krök till, esoteriska tjafsar mellan två besatta flugfiskare, varmt kaffe dricket med frost på marken och kalla öl och god mat vid brasan på kvällarna. Människor eftertraktar många olika saker, men jag längtar efter tid. Tid, och möjlighet att jaga en ganska prickig fisk.
Fortsättning följer....
– Den här lilla berättelsen om extremt stora fiskar är relaterad av den episka ambassadören Jack Kós. Jack är en skicklig fotograf och författare - och ingen dålig flugfiskare.
Jack fiskade ett Epic 690C flugspö i kolfiber, hans kompis Chiel fiskade en Epic FastGlass 686
